RENBERGSVATTNETS KULTURINVENTERING
Vi, Carina och Ann från Renbergsvattnet har fått i uppdrag av hembygdsföreningen att göra en inventering av kulturskatterna i byn, innan all kunskap om gamla tider har glömts bort. Vi vill berätta hur våran känsla för byn har djupnat efter att nu ha fått en liten inblick i hur viktig sammanhållning och sammarbete var förr, då det inte alltid var så lätt att få maten att räcka till, och det sociala skyddsnätet endast bestod av familj, släkt och vänner. Förut körde vi igenom byn utan att reflektera över vad vi egentligen såg. Nu när vi har fått veta mer om byns rötter, känner man en vördnad för varje gammal plats där människor arbetat och levt. Vi hoppas att ungdomarna i byn också kommer att se på byn med nya ögon och föra vårt kulturarv vidare till nya generationer Renbergsvassare.
Ett stort tack till byns innevånare som har delat med sig av sin kunskap, och tack vare det gjort denna inventering möjlig. Ett stort tack till Nisse Lindblom och Kjell Wallmark som tagit initiativet till detta.
Även Folkrörelsearkivet i Skellefteå vill vi ge en eloge för alla tips, hjälp och vänlighet i vår jakt på kulturskatterna.
Renbergsvattnet Juni månad 1996
Carina Wallmark
Ann Lindström
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
TJÄRDALAR / KOLBOTTNAR
Tjärbränningen var en mycket viktig binäring i Norrland från slutet av 1700-talet till en bit in på 1900-talet.
Det var ett av dom få sätt som man under självhushållningens tid kunde skaffa sig kontanta inkomster. En stor del exporterades till Holland, Belgien, Frankrike och Storbritannien.
Tjäran var också populär som medicin i olika former, även om vi i dag kan ifrågasätta riktigheten i detta, då tjärans ingående ämnen är cancerogena.
Råmaterialet till tjäran fick man främst från tallstubbar men även från tjärtallar, s.k. katade tallar (se Öv 7).
Stubbrytningen skedde under hösten innan marken hunnit frysa. När snön kommit kördes stubbarna med häst till platsen för tjärbränningen. Under vintern grovklöv man stubbarna och på våren höggs veden i fina bitar.
Dalen placerades ofta i en backsluttning där det var lätt att gräva, och fick formen av en kon med spetsen pekande neråt.
Botten utgjordes av tätt lagda granslanor vilka man täckte med granbarr, näver eller spån. I könens spets placerades en stor, urgröpt vedkubbe och till den en urholkad ränna längst vilken tjäran kunde rinna och i vars ände tjäran uppsamlades.
Längst in mot mitten av tjärdalen placerade man den bästa veden och sedan allt sämre ved utåt. Tjärdalen fick formen av en kupol och innan man började täckningen bänkades den med en träklubba så att inga håligheter blev kvar.
Till täckning användes först småved och därefter vitmossa från någon närbelägen myr. Nederst vid kanten runt hela dalen lämnades en smal öppning.
I öppningen placerades lättantändlig småved och spån som tändes samtidigt från alla håll. Elden antände småveden under mossan och därefter täckte man igen öppningen med vitmossa, så att inte hela tjärdalen skulle brinna upp.
Nu skedde en torrdestillation av veden och tjäran började efter några timmar rinna ut längst rännan.
Under 3-6 dygn pågick tjärbränningen. Tjäran, som rann ut via rännan, samlades i tjärtunnor som man tillverkat under vinterhalvåret. En tjärtunna skulle rymma 125,6 liter. Avkastningen varierade mycket beroende på dalens storlek och vedens kvalitet.
Tjärbränningen skedde oftast vid midsommartid ock strax därefter fraktades tjäran till upplagringsplatsen ( i Skellefteå ) det s.k. tjärhovet.
Vid 1700-talets mitt hade tjärbränningen gripit omkring sig i byn. En formidabel jakt bedrevs på träd, stubbar och rötter som skulle ge tjära. Byamännen i Renbergsvattnet beslutade då om kvotering av tjärveden. Bönderna fick då inte skaffa mer ved än två famnar per tunnland åker för att åverkan på skogen i byn inte skulle bli för stor. Det var åldermannens uppgift att se till att beslutet efterlevdes. Bröt någon mot detta var böterna 10 daler silvermynt.
FÄBODAR
Sommartid tog man djuren till sommarbete på skogen. Man byggde upp enkla sommarladugårdar och småstugor (fäbodar) för mjölkning och smör/osttillverkning.
På fäbodarna bodde oftast pigor och drängar för att sköta djuren och vakta dom från ev. rovdjur.
RUNDLOGAR
Smart lösning efter långlogamas ineffektiva teknik då hästarna fick gå igenom logen gång på gång med bulten efter sig. I och med rundlogen, slapp hästarna gå ut och vända och kunde istället gå runt, runt.
Hu 16 JUNGFRUBACKEN
I talldungen vid Ivan Eklunds finns grunden kvar. Troligtvis har det varit ett soldattorp från sent 1600-tal.
Två systrar bodde där, därav namnet Jungfrubacken. Den ena gifte sig senare med Anders Viklund “Tjärnli-Ante”. (Se Hu.ll.)
Hu 17 SAMUELS GÄRDAN
Bakom gamla affären. Samuel Löfgren med familj bodde här. Förr var det byalagens skyldighet att hjälpa de som hade det svårt, därför byggde dom tillsammans upp torpet åt denna familj.
Samuel var skomakare. Dom hade två barn. Bägge barnen flyttade till Skellefteå och tog så småningom även dit föräldrarna. Efter det har ingen bott där. Hockey-planen är på fam. Löfgrens f. d. åker.
Hu 18 GÅRDSGRUND
Mellan Märta och Kalle Renström.
Detta var något av en undantagsstuga. Numera Märta Renströms sommarstuga.
Kvinnan som först bodde här hette Brita Andersdotter. Hon var uppvuxen i nuvarande Susann Lindgrens hus. Hon gifte sig aldrig. Hon var trotjänare på Gästgivargården. År 1867-68 var det svår missväxt men hon fick jobba kvar för mat och husrum. Stugan byggdes upp åt henne när hon blev gammal. Hon öppnade då en liten affär där hon sålde piptobak, snus, salt och annat som inte kunde produceras i byn. Konrad Larsson (skräddar-Larsson) köpte sen huset. Kammarn skulle bli vedhus och resten blev skräddarverkstad. Einar Andersson var där och hjälpte till, men det blev inte klart. 1922 dog Konrad i brusten blindtarm. Huset flyttades sedan till Märta Renströms gård.
Hu 19 GÄSTGIVERIET
Kalle Renströms hus står nu på platsen. Det revs 1937. Det påstås genom sägner att det byggdes under sent 1600-tal, och att arbetet till stor del utfördes av kvinnorna i byn, eftersom dom flesta männen var utskrivna i krig. Det kom då på kvinnomas lott att hålla färdhus i byn.
Att gästgiveriet i byn är mycket gammalt finner man i ett brev daterat den 21 maj 1785. Där redogörs det för en stor reparation som vidtagits. Där stod också att läsa “I elfte stockvarvet i det vi funno denna inneliggande penning efter våra förfäder på detta rummet lagt, så skall vi som äro deras efterkommande efterfölja deras fotspår och densamma penning lägga på samma plats med våra namn underskrivna: Gästgivaren Erik Håkansson, Olof Lundberg, Stefan Renberg och Johan Lundberg.”
Det var vid rivningen 1937 som detta brev hittades i elfte stockvarvet, men ej någon penning. Det skulle ha bestyrkt antagandet att gästgiveriet var väldigt gammalt, eftersom det behövdes reparationer år 1785.
Inom Burträsk socken gick färdvägen genom Renbergsvattnet
och vidare förbi Ragvaldsträsk där det också fanns färdhus. På
dom platserna fick man logi och kunde byta ut hästarna.
Karl den 15:e reste genom byn och bytte ut sina 4 hästar i sitt
ekipage. Han hade tung vagn och tyckte om att åka fort, så han
valde med stor omsorg bland byns hästar.
På 1800-talet drevs Gästgiveriet av Salomon och Wilhelmina
Olofsson.
I början av 1900-talet drev Seth Ström affärsverksamhet i bortre delen av huset. Han hade öppet en dag i veckan. 1928 lades det ned.
På vinden var det isolerat med jord i stället för spån. Kalle Renström minns, att dagen då huset revs, blev det ett stort svart moln av jorddamm när huset rasade samman.
ÖV 18 NORRA SKOLHUSET
Bakom Ville Larsson. Byggd 1902.
I övre våningen finns lärarbostaden kvar, men tornet är ersatt med ett vanligt tak p.g.a. läckage.
Bönderna i byn var tilldelade att bygga skolhus och hålla lärarinna. Detta kallades för skolrotet.
Norra sidan fick ta hjälp av Tjärnberget för att klara detta arbete p.g.a det låga innevånarantalet. Detta gjorde att barnen i Tjärnberget hade lång väg till skolan. (Närmare en halvmil).
.
Hu 5 FÖRENINGSHUSE
Där samlades byns ungdomar som var födda i början av 1900-talet.
Eftersom byn var högreligiös tyckte de äldre byborna att huset var ett djävulens näste. Men ungdomarna for runt i byn och tiggde virke till byggnationen. Dom tyckte att ett träd per skälsland och hemman var en skälig mängd. (Ett skälsland är ett gammalt rymdmått för utsäde. Dom flesta hemman i byn var på ca 5 skäl.)
I norra byn fick dom bra med virke i södra bara Ute grann. Men efter några år lyckades dom i alla fall bygga upp huset När allt var klart bjöds alla dit som hade skänkt virke till huset. Det kändes skamligt för dom som hade nekat ungdomarna virke. Dom ursäktade sig med att dom inte fått veta nåt, för då hade dom givetvis skänkt.
Botten våningen var uthyrd till Högström från Sidbergsliden. Han hade diversehandel där vissa dar i veckan. Övervåningen var träffpunkt för ungdomarna.
Efter några år brann tyvärr huset ner. Brandorsaken förblev okänd, men handlaren hade fotogen och annat lättantändligt i lager. Det kan även ha berott på slarv från ungdomarna då dom tagit ut askan ur kaminen från festen kvällen innan. Onda tungor misstänkte ändå handlaren som fick ta del av försäkringspengarna.
Öv 4 KULTURLADA
Ladan är daterad till 1680 med tillhörande namnskiffer MSS inristat i stocken ovanför dörren.
Denna information ger oss namnet Mårten Stephansson son till Staffan Olofsson som ägde detta hemman nr: 5 mellan åren 1659-1696. Mårten övertog sen hemmanet. Det som förvånar är hur denne man kunnat lära sig alfabetet redan under 1600-talet.
Så fort man öppnar dörren frapperas man av de många ristningarna som finns på långväggen bakom dörren, nästan från golv till tak.
Förutom en flora av monogram , finns även symboler ristade. Men det som tilldrar sig den största uppmärksamheten är utan tvekan de ristningar av båtar och skepp som finns i ladan. På det första stockvarvet över golvet finns det 7 båtar inskurna på en total längd av 1,7 m av stocken.
Var, när och varför har någon avbildat så många båtar i en avlägset belägen lada i Renbergsvattnet? Ladan har troligen flyttats på slutet av 1800-talet och låg då inte långt från Häststigen. ( se St 12 ).
Kanske någon konstnärlig vandringsman sökt nattlogi i ladan. Detta lär vi inte få veta, men hans ” terapi” är ett viktigt dokument för framtiden..
Hu 20 GETBACKS-LOVISA
Södra sidan byn vid Gerda Gustavsson.
Golvkällargropen finns kvar. Familjen bestod av två vuxna och två barn. Fadern dog ganska tidigt. Sonen Johan-Anton fick gå till grannarna och be om hjälp att bära faderns lik ut till farbar väg. Dottern var låghalt, hon kallades för “Hoppar-Anna”. Hon lärde sig till skräddare.
Huset såldes senare till en man som hette Furberg från Sjön. Hans fru tyckte inte om hans husköp. Hon sa: Han for till “Renbergshålet” och köpte sig ett öknamn. (Han blev kallad Getbacks-Furberg).
Hu 21 HEDÅKERN. Södra sidan byn
Johan Stefansson hade tänkt bygga en fastighet där. 1850 när laga skifte trädde i kraft skulle byakärnan sprängas. Han satte upp grundstenarna i tron att han skulle få Hedåkern och markerna runt om. Men när laga skifte kom och inmätning skedde fick han inte den marken. Grundstenarna finns kvar men inget hus blev byggt.
.
.
.
.
.
.
.