Funderingar kring ortnamnet Renbergsvattnet, Burträsks socken
av Nisse Lindblom.

Knappast kunde den person som gav Renbergsvattnet dess namn ha anat vad han kom att ställa till med, den gången i förliden tid då byn döptes. Hade den personen levat idag skulle han med all säkerhet ångrat sig och givit orten ett annat namn som ej kunde ge upphov till så många spekulationer som dess nuvarande.

Renbergsvattnet som är sammansatt av tre namn ren, berg och vatten. Ger man akt på detta så finner man att naturen begåvat denna plats med både berg och vatten. Men ren då? Från muntliga källor framgår det att samernas rajdstig gick genom byn ända fram till 1800-talets senare del. Därmed skulle problemet vara löst anser kanske någon, men så enkelt är det inte. Karl Fahl­gren skriver i Skellefteå sockenshistoria (del 1 sid. 44) att djuret ren uttaladesran, och alltså inte kan ingå i ortnamnet. Fahlgren, som var född i Varuträsk i Skellefteå socken, antog att burträsk- och skelleftemålet överensstämde angående uttalet. Vad han ej tog reda på var att i burträskan säger man rän.

I dagligt tal säger man på Burträsk dialekt Rämmärsvattne. Detta tog Fahlgren fasta på, när han försökte utveckla ortnamnets härkomst. Han ansåg att ”Renbergsvattnet bör sammanställas med Remmersmyran i Gummark, Hedensbyn och Tjärn. I myrnamnen har skriftformen återgivit uttalsformen trognast möjligt.” Han fortsätter: ”Vad döljer sig då undet de första stavelserna i dessa namn? Nordlander föreslår med en viss tvekan mansnamnet Rimbertus. Det är kanske riktigt. Men man får nog också räkna med andra möjligheter. En jämförelse med norska ortnamn ger ett uppslag. Rembesdalen och Rembesdalsvandet sam­manställes av Rygh med ett postulerat sjönamn rembir. Det skulle vara släkt med substantivet remba och adjektivet remben samt karakterisera sjön som trång. Denna tolkning skulle passa bra till de geografiska förhållandena i Renbergsvattnet.”

Fahlgren utgår ifrån naturformationerna, att sjön är smal och långsträckt, vilket gör att hans iakttagelser är helt riktiga. Skulle namnformen ha kommit väster ifrån? Jag har all respekt för Fahlgren och hans funderingar. Kan hans iakttagelser vara riktiga? Borde de inte sökas på närmare håll än i norskan?

Låt oss nu för en stund lämna Fahlgren och i stället titta närmare på vad andra har skrivit rörande ortnamnet. Den som först kom att beröra namnet var Johan Nordlander vid avskriften av jordaboken av år 1543 över Västerbotten (Norrländska samlingar, häfte 6). På sidan 287 i sin källutgåva anger han byns namn som Rembertwatn och att detta skulle kunna härledas till mansnamnet Rimbertus. Nordlander är själv mycket osäker om han lyckats tolka ortnamnets uppkomst riktigt, och sätter därför ett frågetecken efter Rimbertus. Varför har då Nordlander försökt härleda namnet till en mansperson? Troligen kan svaret ges i de omkringliggande byarna, vars förled lätt kan identifieras till personnamn, som Ra gvaldsträsk, Gummark, Gärdsmark och Fahlmark för att nämna några. Därmed kan man antaga att Nordlander framkastade detta som en fråga. Kan Remberwatn härledas till Rimbertus?

Gusten Widmark har tagit fasta på detta och menar, ortnamnet Renberqsvattnet kommer från personnamnet Rimbertus. I Namn och bygd (1960 sid. 145), ville han sätta namnet i samband med kolonisatörens revirområde, där personens namn skulle inga som förled i ortnamnet (Rimbertsvattnet). Även i Bygdeå sockenshistoria (1963 sid. 55) och årsskriften Västerbotten 1967 (sid. 21) fortsätter Gusten Widmark ätt följa samma tankebana, endast med vägledning av vad Nordlander hade skrivit. Detta synes mig vara en alltför grund källforskning, att endast nyttja 1543 års skriftspråk som utgångspunkt för att fastslå ortnamnets uppkomst.

En kontroll i Bengt Audéns bok Bottniska personnamn ger vid handen att det ej under 1500-talet funnits någon person som hetat Rimbert och om så varit fallet, skulle med all säkerhet detta namn ha återkommit i senare släktled från denna ort. Vilket alltså ej är fallet!

Nordlander hade därför allt fog ätt sätta ett frågetecken efter mansnamnet. Vi måste söka ortnamnets förled någon annanstans.

Gösta Holm (i Personnamnstudier 1964, Anthropnymica Suecana 6 s. 151) noterar att Rimbert är mycket sällsynt i gammal tid. Han skriver: ”enda medeltidsbelägg är en säkerligen oriktig läsning”. Holm vill i stället härleda Remberwaten till tyska personnamnen: ”Rembal, Rembol, som är ganska väl betygat, inte minst från Finland, vars namnskick har flera beröringspunkter med det övrenorrländska”.

Detta kan även vara riktigt att personnamnet har kommit österifrån, eller som Fahlgren antyder västerifrån. Det förvånar mig mycket att detta enda skriftspråk, nämligen 1543 års, legat till grund för bedömningarna. Hade man forskat närmare i ortnamnets skriftform under 1500- och 1600-talen, skulle man ha blivit varse andra möjligheter till namnets uppkomst.

Låt oss nu övergå till Gust Johanssons Ortnamn och kultur historia (1969), Här har man helt ifrångått de tidigare fun­deringarna och hittat en egen linje, nämligen att Ren förekom­mer som gränsmarkering, särskilt i Norrland och övre Dalarna som förled i namn på berg och sjöar.

Detta är en intressant iakttagelse, ty här sätter man namnet i samband med sockengränsen mellan Skellefteå och Burträsk. På andra platser kan det mycket väl vara riktigt, men ej när det gäller Renbergsvattnet. Om det är sockengränsen som här avses kom den att fastställas först under 1700-talet, alltså omkr. etthundrafemtio år efter skatteläggningen.

Författaren hänvisar även till generalstabens kartblad, för att finna stöd för sitt påstående, något som är mycket farligt! Jag kan endast hänvisa till kartbladet av år 1922 där berget vid Mjödvattnet (Burträsk) angavs heta Renberget, vilket är fel. Detta har på senare blad helt riktigt ändrats till det ursprungligt riktiga Rönnberget.

Att sådana felaktigheter ha uppstått hänger samman med uppgiftslämnandet, där ett missförstånd kan ha skett. I burträskmålet heter trädet rönn rän. Detta skulle göra att Rönnberget på bygdemål skulle bliva Ränbärje, vilket i sin tur är mycket nära Renberget även dialektalt, nämligen Ränbärje. Troligen har detta Rönnberget sin del i ortnamnet Renbergsvattnets tillkomst. Antag att de första bebyggarna följde Bureälven mot väster, vid Mjödvattnet hittade man den bäck som leder ut från Renbergsvattnets sjöar. Ett vattendrag vid Rönnberget!

Väl uppe vid sjöarna kan man se att rönnen haft stor betydelse för befolkningen. På varje gårdsplats av äldre datum (före 1900) kan man finna att gårdsträden utgöres av minst en rönn, oftast flera, som i alleer och bersåer. Runt omkring i naturen finns även många gamla rönnträd. För att kunna ge ett säkert belägg för påståendet att Renbergsvattnet innehåller or­det rönn i förleden, vill jag hänvisa till de olika skrift­former som byanamnet har. Från 1539 fram till 1653 finns nitton mer eller mindre olika namnformer. Där kan man finna både Rembersuatn (kyrkol. 1546) , Råmbergsvattnet (båjaml. 1572), men även skriftformer som Renbergsvatn (träskfiskel. 1553), Rene^­bergswatnet(kyrkol. 1557), Renbergsvattnet (kyrkol. 1571), Renebergswatn (Älvsborgsl. 1571), Rönnbergswatnit (kyrkol. 1583), Rönnbärsvattnet (bågaml. 1602), Ränbergsvattnet (jordab. 1653). Av dessa totalt nitton namnformerna har åtta stycken skrivits med Rene-, Rönn– eller Rän. Skrivarna har haft uppenbara problem att finna rätta skrivformen för ortnamnet. Där de flesta började med Rem-, Räm– eller Råm-, förutom de här upp­räknade.

Förmodligen var det prästerna som kom att översätta burträskbondskan till begriplig svenska, när bönderna kom för att betala sin tionde till kyrkan. Andreas Olai var troligen den präst som skrev Renebergswatnet. Han blev kaplan i Skellefteå redan 1531 och kyrkoherde där 1544 till 1569. Under dessa år blev han väl förtrogen med språket och kom att föra detta vidare till nästa präst, Erik Laurentii (1569-84), under hans tid skrevs förleden fyra gånger med Rene– eller Rönne-.

Därmed borde namnfrågan vara nära sin lösning, förleden är ordet rönn. Den sakliga grunden kan antingen vara namnet Rönn­berget eller rönnar som växte runt sjöarna.

Gunnar Audén förde diskussion i början av 1940-talet om nam­net Renbergsvattnet och dess samhörighet med rönn. Ett starkt gehör mötte honom inom byn, Man beslöt att resa en minnessten över de två första skattebönderna från 1543 med följande lydelse:”Under medletiden kallades sjön av fiskare Rönnbergsvattnet, bygden var då vildmark. Åren 1540 bodde Östen Persson här och Mårten Persson i Lundagård. Fädrens möda har lämnat burgen bygd i arv åt nutida släkt. Hedrat vare deras minne”. Stenen kom att resas av byamännen år 1947.

Ett gammalt talesätt från byn säger: ”Det kom ofta folk lång­väga ifrån för att på hösten plocka mogna rönnbär i byn. Rönn­bären torkades för att sedan givas till grisarna som vitaminpreparat”. Denna berättelse kan ej vara äldre än från 1700- talet, men talar sitt tydliga språk om god förekomst av rönnbär.

En summering av mitt påstående är att präster, fogdar och skrivare som skulle sätta ortnamnet Renbergsvattnet på pränt, hade mycket svårt att skilja ren och ränn åt i ”bondskan”. Detta fick till följd att inom loppet av etthundratio år ändrades skriftformen nitton gånger som jag kunnat påvisa, kanske finns det flera skrivningar?

Mycket intressant blir det när Andreas Olai kommer till Skellefteå från Mellansverige. Han får god kontakt med folket, han lär sig deras eget språk och översätter det till svenska. I sin ”rätta” form blir nu ortnamnet Renebergswatnet, Renebergs­vattnet, Rönnbärgswatnit och Rönnebergswatnit i kyrkotionde­längderna från år 1557 till 1602. Då hade även 0lais efterföl­jare Erik Laurentii slutat sitt ämbete som präst. Men han torde också ha bidragit till att föra ortnamnets språkform vidare. Kanske var det han som övergick från att, skriva Rene– till Ränne­.

Genomforskning i de gamla skriftformerna, dialekten och byns geografiska läge anser jag det bekräftat att byn rättmätligen skulle heta Renebergsvattnet eller Rönnbergsvattnet – och att det alltså är rönnen som givit byn dess namn och ej någon mansperson Rimbertus.