Gustav Karlsson Hedlund var född i Myckle år 1866, som yngsta barn i en syskonskara bestående av tre bröder. Anders den äldste var född 1851 och mellan brodern Lars född 1864.
Familje faderns namn var Karl Andersson (f 1821), gift med Lena-Cajsa Larsdotter (f 1820). Redan vid tre års ålder blev Gustav faderlös, Karl dör i smittkoppor. Lena-Cajsa måste lämna gården i Myckle för att flytta upp till Björnberg en by några kilometer nedanför ”fem vägskälet”, efter Skråmträskvägen. Här växer pojkarna upp till arbetskarlar. Gustav tituleras dräng när han den 21/10 1888 träder i brudstol med pigan Anna Kristina Hällgren (f 1867) boende då i Finnfors. Dotter till Anders Gustav Hällgren och Britta Stina Lövgren. Han härstammade från Orrträsk medans hon kom från Rismyliden.
Mycket tidigt visade Gustav sin förmåga att forma både trä och järn som han ville. ”Det satt i händerna” som de gamle brukade säga. Vid trettio års ålder blir Gustav vidtalad att göra en regäl renovering av Krångforssågen. En vattendriven ramsåg byggd 1867-68 som ej hade fungerat tillfredsställande. Först ändrades ramen från grov till finbladig såg. Aret efter förbättrar Gustav fångdammen till ett större magasin, detta får till följd att sågperioden kunde förlängas och att man på en arbetsdag kunde hinna såga från femtio upp till åttio stockar. Ett kantverk installerades, efter denna genomgång kunde sågen hållas i drift fram till 1905 när ångmaskinen tog över. Gustav Hedlund och hustrun Kristina bor kvar i Björnberg fram till 1902 när de skaffar sig ett arrendehemman benämnd Nya Risliden, beläget uppe vid Stora Blåbärsliden. Av någon anledning kan familjen inte finna sig tillrätta i denna idyll. För redan efter 17 dagar rullar flyttlasset åter mot trakterna kring ”fem vägskälet”. Kanske var det Gustavs skapar kraft som krävde familjens flytt till mera civila trakter. Nu bosätter man sig i Fått en by bestående av två fastigheter. Belägen mellan Finnfors och Röjnoret efter Bastuträsk vägen. Här finner dom den ro de sökte, Gustavs svärmor Britta Stina Lövgren följde även med familjen under dessa flyttningar mellan olika orter. Samtidigt drar järnvägen fram genom landet. Bastuträsk utsågs till station längs stambanan. Här skulle ett större stationsbygge äga rum, anbud begärdes in från hugade byggmästare. Valet föll på Gustav, inte via goda meriter, utan genom ett lågt anbud. Här må vi betänka hans bristande skolgång, vilket gjorde att beräkning av tidsåtgång och material blev honom övermäktig. För när så byggnaderna stod färdiga begärde S.J. ersättning för dröjsmål och andra kostnader som fick till följd att Gustav Hedlund måste lämna sitt hemman i Fått. Framtiden syntes med ens oviss för den växande familjen, dom stod med ens på bar backe. När nöden är som störst finns vännen som närmast, är ett bekant talesätt. Denna gång förbarmade sig Kristinas släkt i Renfors sig över dom familjen Gottfrid Hällgren erbjöd dom tak över huvudet, en tid tills allt skulle ordna upp sig för Gustay.
Ungefär samtidigt står några bönder i Renbergsvattnet, på såg-dammen och tittar ner i det förbiforsande vattnet. De skakar på huvudena och suckar tungt. Ända sedan 1739 hade byn haft privilegier på en såg i bäcken. Den första fungerade ända fram till 1790-talet när den ansågs nerrutten. Omkring 1812 startar så Jöns Marklund en ny anläggning med större ram och kantverk. När den nyttjades med full kapacitet fanns ca tio personer anställda. På vårvintrarna kördes så plank och brädor till en lastage plats vid Bureå älvens utlopp. Platsen heter ännu i denna dag Renbergskajen. Driften vid den sågen tynade sakta bort vid 1870-talets mitt. Sedan fick bäcken åter forsa fritt utan några hämmande skovelhjul förutom några få skvaltkvarnar som byn ägde.
Bedrövelsen är stor bland bönderna. Skog har vi, vattenkraft. Men ingen såg! Då når dom beskedet att Gustav Hedlund finns i Renfors på besök. Ryktet om hans fina handlag hade för länge sedan nått Renbergsvattnet. En herrens skickelse tyckte man. Här fanns ingen tid att förspilla, ett bud sändes efter Gustay. Tveksam efter den senaste tidens motgångar följde han motvilligt med kurirerna tillbaka till Renbergsvattnet. Anletsdragen hos bönderna lyste upp när de får se Hedlund komma. Gustav ställer sig på dammbron och tittar ner i det brusande vattnet, men säger ingenting. Bönderna erbjuder honom anställning på stående fot. Uppbyggnad av en ny såg med allt vad som där tillhörde, spånhyvel samt flottningsränna. Samt att han skulle få bli sågställare. Själva lovade bönderna leverera skog till bygget. Gustav tvekar. Skulle han våga sig på detta projekt efter stationshuset i Bastuträsk. Men efter enträget tjat från bönderna går Gustav Hedlund med på byamännens erbjudanden. Sågen byggdes på löpande räkning, en styrelse tillsätts och ett sågbolag bildas i all hast. Gustav hämtar sin familj till byn, någon egen stuga kan man inte erbjuda byggmästaren i all hast. Ivart fall så nära sågplatsen som Gustav ville, utan de fick finna sig tillrätta i Fahlessons bagarstuga. Allt medans Gustav gör sina beräkningar på kraften i vattenflödet, kraftöverföringarna från skovelhjulet till sågen och såghuset läge och längd. Hugger bönderna skog för brinnande livet, en ny era hade gjort sin entré i byn. Alla såg med ens ljusare på tillvaron. Gustav skulle få den hjälp han behövde. I byn fanns gamla traditioner inom såväl träarbete som smide, men här visste de att de mött sin överman därmed fogade de sig villigt till Hedlunds ledarskap under byggnadstiden. Den 23 april 1914 går så sågen igång av egen kraft, vattenhjulet som drev anläggningen mätte en diameter av 21 fot. Omvandlad till meter = 6,3 det gånger pi ger vid handen att omkretsen motsvarade ca 19,78 meter. Bredden på hjulet står ej angivet men torde ligga någonstans mellan 80 cm upp till en meter. Vilken imponerande syn och enorm periferikraft som Hedlund utvann med detta skovelhjul. Under såghuset fanns en kuggväxel till en lång axel som nådde nästan längs hela såghuset påstods det. På denna axel fanns större och mindre remskivor som snurrade med varierande hastighet. Till cirkelsågen, klingan och matarbordet, kantverk, uppfodring och spånfläktar. Allt detta hade Gustav själv räknat ut. Enda problemet under bygget uppstod när en kraftöverföring skulle göras via en kuggväxel. Gustav hade länge grunnat på kugghjulets individuella hastigheter ritade upp antalet kuggar på en brädstump. Med den under armen beger han sig så till Ursvikens Mekaniska i Skellefteå. Ett ansett skickligt företag i gjutteknik. Han söker sig fram genom de bullriga och sotsvarta lokalerna till kontorsdelen. Artigt tar han av sig mössan innanför dörren, hittar så en tjänsteman i stärkkrage och vit skjorta. Presenterar sitt ärende och lägger fram brädstumpen på skrivbordet. Misstänkt tittar tjänstemannen så på den valhänta skissen ställer brädan åt sidan och säger med ett smil. ”Våra ingenjörer kan sin sak. De kan beräkna sådana saker bättre än herr Hedlund.” ”Gjut kuggar som jag har angivit annars kommer det inte att fungera.” Replikerar Gustav tillbaka. -Oroa er inte vi kan vår sak. -Gör antalet kuggar efter min skiss, något annat begär jag inte. Vi hör av oss. Adjö. Tjänstemannen vinkade Gustav bort mot dörren. Jag har annat att göra. I dörren stannar Hedlund misstänkt, vänder sig om och säger. -Gjut kuggarna efter min beskrivning annars kommer överföringen ej att fungera.
Några veckor senare kommer så de gjutna kuggdreven till sågen i Renbergsvattnet. Ivrigt bryter Gustav upp lådan, räknar kuggarna på varje hjul. Bekymrad rätar han på sig och säger till de omkring stående. -Detta går inte! Dom har gjort fel på Urs-vikens. -Vadå? frågar någon. -Med den här utväxlingen kommer sågen att köra fast i stocken: svarade Gustav. -Dom borde ju kunna sin sak. Kan vi inte sätta ihop växeln och prova i alla fall. -Ja visst men det kommer inte att fungera. Hedlund gick motvilligt med på förslaget. Kugghjulen monterades på plats, vattnet släpptes på, sakta började det stora vattenhjulet att snurra. Det ökade farten allt mera. En spak fördes åt sidan och kraften överfördes till den långa axeln under såghuset, Sågklingan roterade med ett vinande ljud, en stock lades på matarbordet riktades in omsorgsfullt, en ny spak fördes framåt och sågbänken rörde sig i riktning mot klingan med ett ryck. Ett våldsamt brak, svedda läderremmar och ett vrål från Gustav Hedlund. Sågklingan hade kört fast i stocken. -Vad var det jag sa. Skrek han högröd i ansiktet. Jag visste ju att de skulle räkna fel. Dom skulle ha gjort som jag hade sagt så hade sågen fungerat. Det tog flera minuter innan ilskan hade lagt sig så pass att man kunde tala förnuftigt med Hedlund.

Ett medelande sändes ner till Ursvikens Mekaniska. Först skrattade tjänstemännen och slog ifrån sig med att de hade då aldrig gjort något fel. Det måste sitta hos bondgubbarna i Renbergsvattnet som ej hade satt samman dreven rätt. Efter en stunds överläggning, beslöts att en inspektion skulle göras på ort och ställe. En handfull höga tjänstemän sändes upp till ”Renbergs”, för att lära bondgubbarna hur man monterar rätt. Väl framme synade de länge och väl arbetena utan att finna någon anmärkning. Sågen skulle fungera, var de rörande eniga om. Och beordrade Hedlund igångkörning av anläggningen. Gustav muttrade något om att de skulle få se hur rätt han hade haft. Sågen gick igång, med stort intresse följde alla händelseförloppet. Skeende för skeende ända tills dess att klingan körde fast i stocken som förra gången. Då mörknade anletsdragen på herrarna från Ursvikens Mekaniska. De samlade sig i en grupp för sig och samtalade sinsemellan i viskande ton. Efter några minuter lösgjorde sig en av herrarna från gruppen, småleende och urskuldande närmade han sig Gustav Hedlund. Och förklarade misstaget. Företaget skulle med det snaraste gjuta upp en ny omgång kugghjul, med rätt antal kuggar som Hedlund hade noterat. Med de orden lomade gruppen iväg mot den väntande bilen. Något liknande hade de inte varit med om, att en bondgubbe från Renbergsvattnet skulle kunna övertrumfa deras ingenjörer. Efter någon vecka anlände så det nya dreven, de voro gjutna efter Gustavs anvisningar. Redan vid provkörningen fungerade allt utan minsta justering, Gustav Hedlund myste.
Innan hösten hade även en stor hyvelmaskin med flera kuttrar köpts in till sågen i Renbergsvattnet. Den installerades av Gustav. Och rätt snart kom det folk både från byn men även från de omkringliggande för att hyvla fram golvplank och brädor. Självklart blev Gustav Hedlund sågställare med ansvar för hela anläggningen. Slipning av hyvelstål, injustering av dom samma och filning av sågklingor.

1915 den 15/7 köper så Gustav en del i Hemmanet nr 7/15 av Carl Konrad Fahlesson. Här bygger han upp bostadshus, sommarbostad och ladugård. Han har mycket att stå i inom byn fram till tjugotalet. Av sågföreningen får han i uppdrag att undersöka möjligheter till elektrifiering av såghuset. En liten generator inlånas, placeras under såghuset och ger ström till glödlampor och smärgel i slipkammaren. Upprymda av detta sändes så Gustav på en intensiv kurs. 1918 sändes han till Svanfors att hos J Lindmark, mot en kostnad av 25 kr införskaffa erforderlig kunskap om byggande och skötsel av en kraftstation. Innan hösten hade linjearbetet framskridit så långt att hela norra byn kunde ansluta sig till nätet. Den 31 okt startades kraftstationen och ljuset flödade i glödlamporna som kallades normalljusingar. Men Oskar Wallmark hade inte låtit sig nöjas med inomhusbelysning nej en brolampa skulle det även vara. Det blev en hundravattare, dess ljus flödade ut i höstmörkret och kastade sitt sken över sjöns yta mot södra sidan där de fortfarande fick hålla tillgodo med osande fotogen lampor.

Året efter levererade så Gustav Hedlunds kraftstation elström till hela byn samt Tjärnberget. Allt fungerade bra ända fram till senhösten 1921 när sjön är tömd på sitt vatten. Desperat försöker ett trettiotal män att sänka utloppet från sjön vid Brönet för att om möjligt kunna få mera vatten till turbinen allt på Gustav Hedlunds inrådan. Den 19 feb sinar bäcken ut totalt efter allt grävande och ljuset slocknar ända fram till våren.
Inför lärdomen av detta missöde tänkte flottningsförmannen Hugo Marklund reparera skadan på våren 22. Vattnet i sjön skulle ju räcka till så mycket. Sågen, hyveln, spånhyveln, flottningen av sågtimmer till Bureå och kraftstationen. Därför beslöt han självsvåldigt att lägga på en nio tums plank ovanpå dammluckorna. Vattnet i sjön steg över sina breddar i ”Gusta Jansa vika”, där Gerda och Allan Gustavsson bor. Vattnet forsade ner i Lappbäcken, ingen tänkte på att sjöns vatten kunde skära genom där och söka sig en ny fåra. Nej i stället riggade sörbyggarna upp en spånhyvel i den nya fåran och drog nytta av ”spillvattnet”. Hela dammanläggningen vid sågen skakade under det stora vattentrycket. När så Hedlund kom dit, slet han bort plankorna och gav Hugo en rejäl utskällning. Han borde veta bättre, dammen var inte byggd för den större belastningen.
Under de år som följde fick Gustav allt större ansvar vid sågen i Kvarnron, främst genom all legosågning och hyvling från utbyarna. Som en rättskaffens man upptäckte han snart hur virket försvann ute i brädgården. Någon gärningsman kunde han ej först avslöja, men för att göra denne uppmärksam på virkes stölden plitade Gustav ner ett plakat med stor möda och satte ner det bland staplarna. På anslaget stod att läsa. ”NI FAR INTE STÄLA VARE SIG HÄR ELLER PA SAGEN”. Någon större effekt fick det inte virket fortsatte att försvinna. En person i byn blev starkt misstänkt av Gustav, men några bevis fanns ej. Men så en dag löste sig fallet till allas belåtenhet, förtjänsten till detta kan helt tillskrivas Hedlund. Gustav satt i köket hos sin vän smed tillika stenarbetaren Gustav Löfrot. Där de sitter och språkar i allsjöns ro över en kopp kaffe, rullar en vagn skrammlande förbi, dragen av en Marklunds häst. På lasset, som bestod av plank och brädor satt slaktaren i Renbergsvattnet Gustav Hedlund flög upp från bordet och rusade mot dörren, på vägen ut skrek han. -No jer he-väl ändå … sedan smällde ytterdörren igen. Genom fönstret kunde man se hur Hedlund springa efter vagnen vevande armarna och skrika. -Ptroo.. Ptr000. Motvilligt stannade han upp och undrade vad Hedlund ville. -Du ha’ stulit virke på sågen. skrek den andre anklagande. -De hav jä int: svarade slaktaren. Ja känn ju igen virket. sedan pekade Hedlund ut varje bräda och plank samt angav ägarens namn. Ingen visste att Gustav Hedlund hade märkt virket i kortändan med ett snillrikt system som endast han kunde tyda. Det var bara för slaktarna att vända om till sågen och lasta av virket vid rätta staplar övervakad av Hedlund. Sedan upphörde stölderna vid sågen. Under vintrarna när vattnet vid sågen tröt, eller när avståndet från avverknings platsen fram till flottleden var för långt använde man sig av portabla sågverk. En råoljemotor som drivkälla stånkade från morron till kväll ute i skogen drivande en cirkel såg. Självklart hade Gustav Hedlund en sådan och även god hjälp från sönerna, som hela tiden avlöste varandra vid sågbänken. Själv deltog Gustav lika aktivt i arbetet som pojkarna, men han skötte även markservicen. Unga starka grabbar i ”växten” fodrade mycken mat och i synnerhet vid detta krävande arbete. En dag kom så Gustav in i affären i Lappvattnet bad att få köpa limpor av expediten. Denne kom med två stycken och lade dom på disken. – Nä fyll den här; sa Gustav och vecklade ut tunnsäcken han bar under armen.
En annan gång skulle han köpa korv i samma affär föreståndaren mätte till i hans tycke passande längd på korvringen. -För lite sa Hedlund. Kniven flyttades längre och längre längs korvringen tills den gått ett varv, då räckte Gustav ut armen och sa -Trä upp några ringar här.
Den 20/5 1928 säljer Gustav stället i Renbergsvattnet till sonen Artur. Gustav och hustrun bor fortfarande kvar i byn i nästan tio år. Under tiden åtar han sig många byggnadsarbeten ofta med hjälp av sina söner men även själv trots sin höga ålder. Ett av de sista arbetena han utförde i byn torde ha varit hemma hos oss på Åsen. Gustav byggde då, om i köket och murade en ny skorsten, året var 1937. Gustav var då 71 år gammal. Min far hade då en dräng som rörde samman murbruket åt Hedlund, som gammal hantverkare var han mycket kritisk mot konsistensen i bruket. När så drängen kom släpande med brukbaljan upp på ställningen tittade Gustav misstänkt på smeten sedan på drängen och sa; -Jaså kommer du med sviskonsoppan nu igen.
Den 10/12 1938 lämnar så Gustav Hedlund med hustrun Kristina ”Renbergs” för att slå sig ner i Långviken hos en av sina döttrar. Åldern tog ut sin rätt han hade blivit gammal och trött, på våren 1939 den 13/4 dör han, en stor man hade gått ut tiden ännu finns många byggnadsverk kvar i Renbergsvattnet som minner om detta säregna geni.
På följande år den 6/8 1940 dör så hans livs ledsagarinna Anna Kristina Hällgren.

Anmärkning; De årtal som angetts som Gustavs och Kristinas födelse år är hämtade från Arvid Marklunds anteckningar om människor i Renbergsvattnet.

Mina egna broderingar kring personen Gustav Hedlund har insammlats muntligen från flera personer i byn samt dagboks anteckningar efter Ludvig Wilhelmsson.

Med vänliga hälsningar
Nisse Lindblom.