Vattenverken i Kvarnron

Vattenverken i Kvarnron

Kvarnar

Vid Gustav Vasas skattläggning 1540 fanns två bönder i Renbergsvattnet. Hundra år senare verkade fyra skattebönder i byn. Bäcken som rinner ut från Renbergsträsket utnyttjades tidigt som kraftkälla. Här maldes mjöl av den livsnödvändiga säden i vattendrivna kvarnar. I Kammararkivets kvarnskattelängder från 1630 finns två bäckkvarnar upptagna i Renbergsvattnet.

På tegskifteskartan över Renbergsvattnet från år 1771 finns en såg och tre kvarnar upptagna.

Storskifteskartan över Renbergsvattnet från 1794 upptar en såg och två bäckkvarnar.

De gamla skvaltkvarnarna producerade sammalet mjöl, där sädeskornets alla beståndsdelar ingick. Genom att sikta mjölet skildes fröskalen bort. Uppgifter från 1869 gör gällande att skrädkvarnen i Renbergsvattnet var Burträsks första. Den blev utnyttjad även av icke byssbor, däribland höjdare som kyrkoherden J M Uneus,och handlanden Per Bergner i Burträsk. Rollen som bygdens skrädkvarn övertogs 1885 av Lappvattshedens kvarn vid Bureälven.

Sågverk

Länge var tjära en viktigare produkt från skogen än plank och bräder.

De första vattendrivna ”sågqvarnarna” i Sverige kom till på 1400-talet.

I Västerbotten anlades de första grovbladiga sågverken vid forsar i Rickleån och Skellefteälven under Gustav Vasas son Johan III:s tid som kung 1568-1592. Sågbladen var smidda, upp till en cm tjocka, och behövde mycket energi för att sönderdela en stock. Virkesutbytet blev lågt.

Järnbruken behövde stora mängder kol, och under den svenska stormaktstiden på 1600-talet kom järnbruken att få förtursrätt till skogarna. Sågverken uppmanades att hålla nere produktionen för att inte misshushålla med skogsråvaran.

Landshövdingen i Umeå Gabriel Gyllengrip såg än större affärsmöjligheter i sågverken och under sin ämbetstid 1733–1753 kunde han med stöd av ett kungligt brev från 1739 bevilja en rad tillstånd för uppförande av vattendrivna sågkvarnar.

Vid laga ting i Burträsk den 6 september 1739 upplästes en, av samtliga byamän i Renbergsvattnet, ingiven anhållan till herr baronen, tillika häradshövdingen, Gabriel Gyllengrip att få bygga ”en grovbladig sågkvarn uti bäcken för att såga virke till husbyggnad och avsalu.”

Rätten beslöt att låta nämndemännen Hans Eriksson i Mjövattnet och Olof Persson i Kräkånger tillsammans med häradshövdingen undersöka byns skogar. Frågan var om sågningen där årligen kunde tillåtas utan skogens skada och utdöende.

Virkestillgången uppskattades även på delar av Lappvattnets skogar. Lappvattnets byamän var emot förslaget att ge rätten till stockfångst på deras skogar till Remmersborna. Men de kunde inget göra åt saken, då de sökande stödde sig på ett tingsbeslut från 1693. Den gången gällde tvisten rätten att hugga timmerträd och att låta korna gå fritt i skogen. Lappvassarna fordrade att en gränsdragning skulle ske mellan byarna. Rätten fann att tvisten var av ringa betydelse och domslutet löd:

”Skogen hugges träd om träd medan boskapen går klöv om klöv”. Det betyder att man behöll sin tidigare rätt att fritt få hugga på varandras skogar.

Beslutet om att få bygga ett sågverk kom den 6 mars 1740 vid tinget, sedan de utsedda nämndemännen synat skogarna och platsen för den tänkta sågkvarnen i bäcken vid Johan Johanssons gård. Domen löd:

”Haver så gott vattenfall att en sågkvarn där kan utnyttjas höst och vår och att där försåga årligen 180 tolfter enkla brädor utan att skogen skall dö ut”. Även en sågsmedja uppfördes. (En tolft är ett dussin, således 2160 bräder).

När avvittringen kom från kronans skogar fick byarna fick sina marker fastställda. Då beslöt Lappvattnets byamän att inte försälja skog till Renbergsvattnets såg annat än att ”alla skattebönder voro eniga därom .”

Beslutet kom inte som någon överraskning. Bönderna som ägde sågverket i Renbergsvattnet hade redan vänt sina blickar mot krono­allmänningarna i väster.

När det blev möjligt att ansöka om nybyggen på kronans mark i byns närhet ansökte Renbergsvattnets såg om att få anlägga ett nybygge i Forsnäs. Bure finbladiga sågverk ville ta upp ett nybygge i Tjärnberget och nybygget Frängsliden kom till efter en ansökan från en bondson från Renbergsvattnet.

Renbergsvattnets byamän ansökte år 1796 hos Kung Maj:t att få bygga om den grovbladiga sågen till ett finbladigt sågverk, eftersom det grovbladiga misshushållade svårt med virket.

Vid samma tid uppfördes en betydligt större sågkvarn, Bure finbladiga sågverk, vid forsen i Strömsholm i Bureälven, ett par kilometer från älvens utlopp i havet.

Konsortiet i Bureå blev intresserat av vattensågen i Renbergsvattnets eller snarare tillgången till skog och möjligheten att flotta timmer till Bureälven. Samma år som sågen i Bureå togs i bruk, 1797, köpte Burekonsortiet in sig med en tredjedel i Renbergsvattnets sågkvarn. Den byggdes därefter om till ett finbladigt sågverk – men en halv centimeters sågblad, och vid en auktion 1801 ropade Burekonsortiet in hela sågkvarnen i Renbergsvattnet.

På kontoret i Strömsholm, Bureå, hade vid den tiden en ung soldatson från Ersmark vid namn Jöns Marklund (1777–1849) fått tjänst som bokhållare. Jöns Marklund blir delägare i Renbergsvattnets såg, och får 1807 ett uppdrag att i tio års tid leverera tio tusen sågtimmer årligen till sågen i Bureå.

Ryssarnas härjningar under kriget 1808–1809 bromsade rörelsens utveckling.

Som bokhållare i Bureå blir Jöns Marklund med tiden delägare och brukspatron, men flyttar själv till Kvarnron, sedan han 1812 köpt fem skäl av hemmanet Renbergsvattnet nummer sju.

Jöns Marklund bygger 1815 en ny, fin­bladig ramsåg nedströms den gamla sågkvarnen i Kvarnron, en damm och en bro över bäcken. Den nya sågen får bättre kapacitet än den gamla.

Burträsks socken växte. Den behövde en större kyrka och en omfattande reparation av prästgården i kyrkbyn. Jöns Mark­lund åtog sig att leverera virket. Så fort den nya vattendrivna ramsågen kom igång levererade han golvklovar (plank) som var 10 1/2 alnar långa, 11 tum breda samt 2 2/3 tum tjocka till prästgården. Uttryckt i nya mått: 630 cm långa, 28 cm breda och 67 mm tjocka.

Till bygget av den nya kyrkan i Burträsk 1824 levererades 32 tolfter brädor med en längd av sju alnar till brädfodringen. En tolft är ett dussin, så det blev 384 bräder. Sågen hade då fortfarande en ram. Den var i drift högst 6–7 veckor per år.

Efter Jöns Marklunds död gick sonen Johan (1824–1898) in som disponent vid Buresågen. Den yngre sonen Fahle (1829–1884) tog över sågen i Renbergsvattnet. Han moderniserade och ökade driften genom att sätta in ett kantverk.

Nödåren runt 1867 innebar missväxt och hungersnöd för många människor i norra Sverige. Men perioden 1850–1870 var samtidigt lönsam för svenska sågverk. Exporten från Norrland tiodubblades. Sågen i Renbergsvattnet var det största av socknens arton sågverk. Under nödåren utökade Fahle Marklund sitt skogsinnehav i byn.

De vattendrivna exportsågarna skulle dock snart bli utkonkurrerade av sågverk oberoende av vattenflödena i bäckar, åar och älvar.

I Bureå anlade det nybildade Bure AB – med Johan och Fahle Marklund som största aktieägare – en ångsåg nära havet 1874. På enkla pråmar fördes de sågade trävarorna ut och lastades i exportfartygen. Vattensågen i Strömsholm var då tagen ur bruk.

Någon gång efter 1880 upphörde även exportsågningen vid ramsågen i Renbergsvattnet. Därefter flottade bolaget allt sitt timmer till ångsågen i Bureå. Bönderna i Renbergsvattnet fortsatte att såga sitt husbehovsvirke, sista gången våren 1912, men 1917 revs den då förfallna sågen.

Ett stycke nedströms hade då byamännen redan byggt en mindre, vattendriven cirkelsåg, försedd med en hyvel. Ägare var Renbergsvattnets sågförening u p a.

Sågplatsen i Kvarnron, sista sågen. På kortet syns Edvin Salomonsson och en annan okänd Hjoggbölebo, samt Artur Hedlund, Edvin Lindström, Hjalmar Marklund och Johan Wiklund.

Kraftverk

När den s k Buresågen revs i Kvarnron gav den plats åt byns kraftstation. Under första världskriget 1914-1917 rådde brist på fotogen, och att ordna belysning med osande karbidlyktor var inte populärt. Nymodigheten elektricitet blev tidens lösen och 1919 drog turbinen igång. Folket i byn tycker att det är fantastiskt. En pojke förundrar sig över att det fanns ett ljus som man inte kunde blåsa ut.

Vattentillgången i träsket var begränsad. Det innebar att man fick lov att dämma mera för att vattnet skulle räcka till sågen, flottningsrännan och till den 25 hästkrafter stora kraftstationen. Sågen och flottningen var de som i första hand för­brukade vattnet. Det innebar att kraftstationen led av vattenbrist fram på senvintern.

Den 3 januari 1921 skriver bonden J L Wilhelmsson: ”Nyårsstämman beslöt att gräva i bäcken. Den 5-7 januari: 30 man gräva i bäcken. Den 17 februari: Nu är det fullkomligt slut med lyse. Bäcken har frusit igen.”

Flottningen i bäcken upphörde 1931. Problemen med kraftstationen fortsatte ända till 1937, när Bygdsiljums kraft AB tog över och anslöt byns ledningar till sitt nät. Den 1 oktober 1939 skrevs det slutgiltiga kontraktet med Bygdsiljum, varvid Renbergsborna skänkte bort rätten till belysning. Utan kostnad åtog sig byborna också att leverera ett hundra stolpar längs ledningsnätet, där dessa måste bytas. När Renbergsvattnet fick tillförlitlig ström, sålde också sågföreningen sin cirkelsåg i Kvarnron. Den flyttades och ställdes upp intill transformatorn på den nya kraftledningen norr om Norbron.

Hembygdsområde

När flottningsrännan, vattensågen och kraftstationen rivits bort återstod dammluckor, sågränna och spånhyvel kvar. På 1950-talet försvann de sista resterna som påminde om vattenhjulens tjänster. Lövskog och ris tog över och det var svårt att upptäcka några spår efter den verksamhet som där pågått i sekler. Vid byastämman den 1 maj 1974 väcktes frågan om vad byn skulle göra av den gamla kvarnplatsen. Bröderna Karl och Nikolaus Fahlesson mindes att fem kvarnstenar använts som grund till den sista sågen, och under lera och vegetation återfanns stenarna i användbart skick!

Det blev startskottet för den hembygdsförening som bildades. En tidig uppgift för styrelse med ordförande Kjell Wallmark i spetsen blev nu att återskapa något av seklernas verksamhet kring bäcken i Kvarnron. En av de gamla skvaltkvarnarna återfördes på sin plats och sattes i drift 1976. Kommunen hjälpte till med en plan för fortsatt uppbyggnad.

Med tiden blev den risiga ödetomten ett levande hembygdsområdet med en ny damm, slagloge, rundloge, kornbod, fäbodstuga, hembygdsgård, rökbastu, sågsmedja, gångbro över bäcken, vattendragen spånhyvel, utedass med flera byggnader.

Den 29-30 juli 1978 invigdes anläggningen med tal, sång, dans, bryta och rökt fläsk. Varje sommar sedan dess har hembygdsdagen i Renbergsvattnet – sista lördagen i juli – lockat ett tusental besökare till Kvarnron.